Det här var en nödvändig blogg att starta.

Jag är mycket nöjd över mitt frekventa uppdaterande, mina putslustiga kommentarer om mina fellow studenter, mina betraktelser från universitetsvardagen.

Jag har nu varit student i en månad och klarat av stora uppgifter. Examinerande uppgifter. Jag har lånat böcker OCH skrivit ut i biblioteket. Jag har hittat en parkeringsplats som nästan inte kostar något alls, vilket såklart kommer sabba framtida cyklingen. Jag har bibehållit studiedisciplin och faktiskt suttit på universitetet nästan alla dagar i veckan, trots att vi bara har seminarier två gånger per vecka. Jag har fått vänner. I alla fall en, eller två. Och en del som nog kommer bli det framöver. Jag har kommit över den största separationsångesten med jobbet. Även om det fortfarande känns oerhört knepigt att inte vara där.

Häromdagen satt jag i en gruppdiskussion med en person som precis slutat gymnasiet. Hen förstod inte min stress över plugget. ”HERREGUD, TÄNK OM JAG GJORT FEL!” skrek jag oavbrutet under hela diskussionen. Typ. Hen ba’: ”Alltså, det är ju inget att hetsa upp sig över, det är ju skola…” ungefär. Och det stämmer ju. En kanske inte kan kunna allting som ingår i utbildningen från start. Det vore kanske, eventuellt, onödigt med sagda utbildning i så fall.

Så nya löftet till mig själv är att försöka våga att inte försöka kunna precis allt. Och att inte få panik när jag inser att jag i själva verket kan rätt lite. Det är ju ändå det jag är där för.

18 september, 2015 av thehorrifyingtruth Kategorier: Betraktelser, cykla till skolan, Studenter, StudierEtiketter: akademiska studier, nittonåringar Lämna en kommentar

Föreningslivet förenar.

Jag vet inte om jag berättade det, men jag hoppade ju över allt vad nollningsaktiviteter heter under veckan. När de bad oss samlas utanför gick jag till hojen och stack hem. Är en tant, så det känns helt socialt accepterat att ducka för lekar på stan där oskyldiga dras med vare sig de vill eller inte (jag och syrran flydde hals över huvud från galna studenter när vi var nere på stan häromdagen, de små djävlarna är precis överallt, tvångsinteragerande, högljudda med galna skratt, de borde sättas på anstalt där de kan reflektera över sitt beteende).

Jag har betalt medlemskap i studentkåren, dock. Som en lydig människa. Mest för att få rabatt på tåg, såklart. Och det finns en mängd studentföreningar som en skulle kunna bli medlem i. Eller, det är ju en sanning med modifikation. Jag kan bli medlem i den förening som håller i mitt program. Helt utan att ha en aning om ifall det i själva verket finns mycket coolare människor i en annan förening. De har alla lustiga namn, sammansatta av bokstavskombos. Som Ikea. Fast på universitetet heter de Läsk (lärarstudenterna), Spex (socionomer), Mink (miljövetare) och Kulting (kulturvetare). Exempelvis. Skulle jag få välja fritt skulle jag självfallet ansöka om medlemskap i Inferno, alternativt Ligist. Där snackar vi lockande studentföreningar.

Det är självklart trist att det rör sig om information- och PR-studenter eller GIS-ingenjörer. Alltså. Jag vet inte ens vad det är. Mät- och kartteknikprogrammet ingår där också. Och jag har faktiskt en gps på telefonen.

28 augusti, 2015 av thehorrifyingtruth Kategorier: Betraktelser, Nollning, StudenterEtiketter: studentföreningar Lämna en kommentar

Jag är introducerad, jag är biten, jag är irriterad.

Introduktionsveckan är över. Eftersom jag pluggar på universitet numera räds jag inte att kalla tre dagar för en vecka, tidsrymd är ingen konstant för mig längre, vi är alla del av en enorm, föränderlig process, ett ständigt förnyande och omdanande.

Japp. Det är sån jag är nu. En prettotant. Och ärligt talat, det var ju lite det jag hoppades på. Jag hade hoppats på att universitetet skulle vara för mig som Yale var för Rory Gilmore (vet ni inte ögonblickligen vad jag talar om har ni ett antal timmar i tv-soffan framför er innan ni godkänns). Jag ville bli hänförd och tycka att allt var skitspännande, fascineras över föreläsares ordförråd och älska att sitta och bara tänka en hel dag.

Nåja, nu är det ju inte riktigt det som jag gjort under den här tredagarsveckan. Vi kan kanske sluta oss till att jag gjort det idag, under den sista dagen. Universitetets version av fredag. Men innan jag nådde hit fick jag genomleva en måndag, programintroduktionen, en man som sjöng visor om elevers trånga förhudar och mycket detaljrikt beskrev delar av sin frus första förlossning, en danselev som försökte få alla i aulan att dansa (en skrämmande stor del av de närvarande följde denna uppmaning) för att, citat, ”shejka igång den här terminen”. Jag har fått skriva en reflekterande text på två A4 och alltså drabbats av motsatsen till skrivkramp. Vi kan kalla det skrivrännskita – för att blicka tillbaka på förlossningsbeskrivningen tidigare – och skrev fyra versioner varav jag sedan, av hittills oklara anledningar, valde att lämna in den näst mest ostiga. Jag har fått lyssna på när studentföreningen pratat sig varma om att det inte förekommer någon alkoholhets alls under nollningen, för att sedan lämna dessa och hoja hemåt i stället för att grilla korv i härlig, alkoholsund, gemenskap (som den TANT jag är, se första stycket för referens). Jag har fått lära mig att plugga bra gör jag genom att ta många pauser och belöna mig med mobilspel och kolagodisar. Och att föra en studiedagbok, vilket jag tänker göra.

Och sen då, idag. Idag fick jag tänka. Vi filosoferade fritt kring kursens ämne, föreläsaren använde uttryck som ”kanon” utan att mena vare sig vapen eller barnkörer och jag var alldeles lycklig. Jag pratade dessutom högt en gång, så att alla hörde, utan att göra bort mig fullständigt, antecknade slut på ett helt block och längtar till nästa vecka.

Jag kommer bli hopplös. Jag kommer bli en student. Jag är en student. Det är så jävla fint.

PS. Jag är också en teachers pet. Ärligt. Folk som inte håller käften och sitter som ljus under lektioner är dumma i huvudet. Jag föraktar dom. Djupt.

26 augusti, 201526 augusti, 2015 av thehorrifyingtruth Kategorier: StudenterEtiketter: akademiska studier, nittonåringar, nya studenter 2 kommentarer

Kalla mig Berit och slå mig med ett tennisracket…

…men jag tänker nog provcykla till skolan till helgen. Jag kunde inte somna i natt så vid trerycket började jag kolla på gps:en. Nu vet ju jag att det går alldeles utmärkt att cykla till universitetet härifrån, det är drygt en halvmil och således inga kossor på isen. Men frågan är vilken väg jag ska cykla, vilken som är bäst, hur svettig jag blir och hur lång tid det tar. Såna här saker är viktiga att veta. I förväg.

För övrigt har jag precis landat ett stycke kurslitteratur från biblioteket likt den boss jag är. Tji, fick ni, alla miljarder skitungar som ska läsa samma kurser som jag.

18 augusti, 2015 av thehorrifyingtruth Kategorier: cykla till skolan, kurslitteratur, studentlitteraturEtiketter: akademiska studier, nya studenter Lämna en kommentar

Jag minns all min kurslitteratur och hur den brukade håna mig.

Jag är inte bekant med uttrycket ”is i magen”. På alla sajter jag läst råder experter, lärare, fellow studenter och löst folk till lugn när det ska köpas studentlitteratur. Var inte säker på att litteraturlistan kommer stämma, tänk på att en del böcker är ovärderliga medan andra kanske knappt kommer användas. Köp inte nytt, leta begagnat, kolla biblioteken, yadayada.

Det var väl ett jävla tjat om att vara rådig under rådande omständigheter. Om jag varit det? Nej.

I går kväll satt jag och gick igenom momentschemat för första terminen och inser att två av böckerna jag köpt inte ens nämns. Dessutom är det minst tre böcker jag verkligen borde hitta. Jag insåg också att jag har omkring 400 sidor att läsa innan första riktiga skolveckan. Efter all jävla introduktion, skrivuppgifter, nollningspanik och liknande.

Så. Nu ska jag till biblioteket.

18 augusti, 2015 av thehorrifyingtruth Kategorier: kurslitteratur, studentlitteraturEtiketter: akademiska studier, nya studenter Lämna en kommentar

The motherfucking fear of the motherfucking skrivuppgift.

Alltså, ordet skrivuppgift. Det är lite känslan att vi ska berätta om vårt sommarlov. Eller en oväntad händelse. Skriv tusen ord på temat: ”Då blev jag verkligen överraskad!” Allra första dagen i skolan, på universitetet – excuse me – ska vi alltså få en skrivuppgift. Ingen förberedelse krävs, enligt schemat som har skrivuppgiften inritat på sig.

Skriv tusen ord på temat: ”Den gången var jag livrädd!”

Skriv tusen ord på temat: ”Änglar, finns dom?”

Skriv tusen ord på temat: ”Vad gör du om tio år?”

Skriv tusen ord på temat: ”Hur ska vi få bukt med miljöförstöringen?”

Skriv tusen ord på temat: ”Det här gör jag helst en skräckbakissöndag.”

Det känns ju inte alls särskilt akademiskt. Jävla småskolefasoner.

Jag är givetvis livrädd för skiten. Ska jag bli tvungen att omedelbart outa mig som dum i huvudet, olidligt uselt påläst och helt enkelt inte passande för situationen? Måste jag skriva för hand? Herregud, min handstil är så värdelös att jag måste texta allt jag skriver för att någon – inklusive undertecknad – ska ha en chans att tyda skiten. Ska jag skriva fyra A4 textad text? Vad är det här för jävla uppgift de ska slänga på oss och varför i helvete ges inte mer information kring den? Är det ingen annan som har panik över precis allt?

Skriv en doktorsavhandling på temat: ”Paradoxen demokrati.”

Jävla skit.

17 augusti, 201517 augusti, 2015 av thehorrifyingtruth Kategorier: skrivuppgiftEtiketter: akademiska studier Lämna en kommentar

T minus sju dagar.

Det här är mest ett testinlägg. Jag vill se hur bloggen ser ut. Har ett tema jag aldrig använt förut. Jag vet dessutom inte om jag någonsin kommer skriva ett annat inlägg igen, plus jag vill kontrollera om det kommer synas vem som skrivit det – eftersom den här bloggen är kopplad till mina andra, herregud, jag har hundratals.

Oavsett. Jag vet inte. Det känns så sjukt otäckt, det här som jag är på väg in i, studentlivet. Jag har levt det förr, visst. På folkhögskolor. På internat. Som tjugoplussare vars största intressen var Old School, folköl, starköl, bag in box-vin, fyllestrul, bortamatcher och allt annat som hör gymnasielivet till. Nu blir det annorlunda. Nu blir det universitetsstudier. Och extremt mycket har ändrats sedan sist jag pluggade.

Främst har jag ändrats. Jag är gammal. Jag är nästan 40. Jag ska hoppa på en utbildning som är flera år lång. Och jag kommer studera med skitungar. Såklart. Det kommer vara nittonåringar, färska från gymnasiet, de kommer supa och härja, det ska nollas och krånglas med folk på stan, tryckas in femtio studenter i en telefonkiosk, bygga flottar av colaflaskor och rejsa ner för en jävla älv. Människor kommer klä sig i overaller, helt frivilligt, och sätta massor av knepiga patchar på. Inte bandpatchar, inga coola people = shit-patchar, inga fuck you-finger. Jag vet faktiskt inte vad det är för patchar som sys fast. Har alltid tänkt på typ scouter. Eller simmärken. Det är väl en av de saker jag kommer få reda på nu.

Herregud, inte för att jag själv kommer ha en overall. Och inte en enda patch.

Hur mycket jag ska delta eller undvika nollningsaktiviteterna är faktiskt en av mina största funderingar för tillfället. Jag inser att det kommer knytas vänskapsband och att jag kommer bli en outsider om jag står utanför precis allt som görs. Samtidigt så inser jag att det jag vill minst av allt i hela världen, alltså mindre än att få urinvägsinfektion eller klumpfot, är att festa tillsammans med redlösa nittonåringar. Kanske allra mest för att jag känner mig och vet att jag fortfarande krökar på nittonåringars vis – utan att för den sakens skull kunna kröka på nittonåringars vis. Dels drabbas jag av veckolånga bakfyllor, dels tycker jag inte det är roligt att stå och hoppa jämfota och skrika av förtjusning för att klassens snyggaste kille har frågat om en cigg. Jag tar för givet att dagens nittonåringar festar på samma sätt som på den tiden jag var en av nittonåringarna. Kanske har detta ändrats. Kanske sitter dagens nittonåringar och diskuterar den socialistiska kampen, icke-våld kontra stenkastning, hur kommunpolitiken skiljer sig från riksditon etcetera. Kanske sitter dagens nittonåringar och delar tips om revolutionär musik, analyserar debatter och liknande. Kanske. Eller så står de i en ring och hoppar jämfota för att klassens snyggaste kille bett om en cigg. Och liksom, gett ett leende samtidigt.

Jag kommer från ett hyfsat varierat yrkesliv. Jag har min beskärda del av så kallade skitjobb bakom mig, nattjobb i kassor, hamburgarflippande i förkläden och dessutom ett antal år som heltidsanställd på ett bra jobb. Ett yrkesval jag trivts med ypperligt. Som tillfredsställt mitt samhällsintresse och väckt nytt engagemang för politiska frågor. Men det är också ett arbete jag på något sätt glatt lämnar bakom mig. Om verkligheten sett annorlunda ut hade jag gladeligen stannat till pension, alternativt avpinnetrillning. Men nu ser verkligheten ut som verkligheten ser ut – alldeles oavsett vad Flashbackrassarna påstår – och det är tid att göra något annat.

Som tur är har jag haft flera kall i livet. Ett var att arbeta med ovanstående. Ett annat var att bli lastbilschaufför och/eller Marie Fredriksson. Det kommer jag nog aldrig bli.

Om sju dagar börjar jag studera vid ett universitet. Det är tveklöst den största förändringen jag gjort i mitt liv. Jag tänker att jag ska ta mig igenom den inledande chocken genom att raljera en smula, kanske försöka bli klok på hur det funkar inom den akademiska världen genom att skriftligen bearbeta alla intryck.

Eller så blir det inte mer än det här testinlägget. Vi skola se, vi som skola leva. Och så vidare.

17 augusti, 2015 av thehorrifyingtruth Kategorier: Betraktelser, Nollning, Studenter, StudierEtiketter: akademiska studier, nittonåringar, nya studenter, overaller Lämna en kommentar